Om höger och vänster

De flesta har en förmåga att placera in allt "politiskt" på en höger-vänsterskalan. En följd av detta är att vi ofta talar om höger- respektive vänsterextremism. Synar man detta närmare fungerar denna kategorisering inte alls.

Ursprungligen uppstod kategoriseringen i den franska nationalförsamlingen i samband med franska revolutionen. De mer radikala som ville förändra samhället satt till vänster (notera att häri även ingick anhängare av konstitionell monarki) medan de som på olika sätt ville hålla fast vid det gamla systemet satt till höger. Ursprungligen är såldes skalan ett mått på förändringsbenägenhet.

Om man idag ska beskriva politikens dimensioner är det hopplöst att fullt ut göra detta på en enda skala. Det finns flera sätt att beskriva på, men ett sätt skulle kunna vara att utgår från följande dimensioner:

• (1) Enskild respektive offentlig sfär - ekonomi. Ena ytterligheten är en totalt fri ekonomi (inga regleringar, enskilt ägande) och den andra ytterlighetenär här totalt central styrning (planekonomi och ägande underkastat det allmänna) .
• (2) Enskild respektive enskild sfär - normer/värderingar. Ena ytterligheten är att samhället har ett ansvar att förvalta och föra vidare samhällets traditionella värderingar (i västerlandet den kristna tradtionen) medan den andra ytterligheten inte inte ser normer/värderingar som samhällets ansvar.
• (3) Demokrati som verktyg för offentligt beslutsfattande. Ena ytterligheten här är en väletablerad demokrati med väl fungerande mänskliga fri- och rättigheter medan den andra ytterligheten är en diktatur med obefintliga mänskliga fri- och rättigheter. I detta ingår också långtgående skydd för minoriteten.
• (4) Nationalism. Ena ytterligheten är att stater organiseras son "nationalstater" där befolkningsgruppen/etniciteten är det sammanhållande medan den andra ytterligheten är stater som överhuvudtaget inte lägger någon som helst vikt kring befolkningsgrupper/etnicitet. Nationalism behöver inte vara kopplat till rasism.
• (5) Rasism. Ena ytterligheten är att olika "mänskliga raser" tilldelas egenskaper där vissa raser anses överlägsna andra medan den andra ytterligheten är att man inte lägger någon som helst vikt vid "mänsklig ras".

Om man utifrån ovanstående funderar över vad som är höger-vänster är det egentligen bara (1) någorlunda enkelt låter sig placeras på den traditionella höger-vänsterskalan.

Punkten (2) är inte okomplicerad då även socialistiska/kommunistiska samhällen anser det vara samhällets sak att styra normer/värderingar. Skillnaden, som kan göras utifrån ett höger-vänster perspektiv, gäller snarare vilka normer/värderingar som samhället skall styra.

Hållningen till demokrati kan inte placeras på höger-vänsterskalan. Historen har varit full av kommunistiska/socialistiska diktaturer (Sovjet, Östeuropa, Kina, Kuba, Nordkorea, m.m) likväl som det funnits diktaturer (Spanien, Chile, Argentina) som omfattats av relativt fria ekonomiska system utifrån punkten (1).

Även nationlism, punkten (4), är vansklig att placera på höger-vänsterskalan då ett i historien är ett vanligt fenomen att fokusera på nationalism i tider av kris (ett exempel på detta är Sovjet och dess fokus på "det stora fosterländska kriget" vars omhuldande tagits över av nuvarande regim i Ryssland). Vidare har nationalism och nationalstat även varit viktiga i stater som traditionellt placeras till höger.

Punkten (5), rasism, har inte heller den något att göra med den traditionella höger-vänsterskalan. Mest utpräglad var denna i Hitlers Tyskland men den har också i olika former förekommit i andra länder om än utifrån andra utgångspunkter.

Ställs nu ovanstående diskussion i relation till det som i debatten betecknas som höger- vänsterextremism kan följande reflektioner göras.

Bland de så kallade vänsterextrema finns antidemokratiska socialistiska/kommunistiska organisationer. Dessa kan indelas i en direkt våldsanvänande del och en del som principellt inte avsäger sig våldet men som kanske inte använder det i det dagliga. I den förstnämnda delen återfinns t.ex. den så kallade autonoma vänstern (Antifacistisk Aktion AFA och Revolutionära Fronten) och i den andra delen t.ex. Kommunistiska Partiet (f.d. KPML(r)) och Sveriges Kommunistiska Parti. Utvärders dessa efter ovanstående punkter blir resultatet:

• (1) Uppfyller traditionella vänsterdefinitionen
• (2) Emot samhällets ansvar för förvaltning av västerlandets kristna tradition och utifrån detta perspektiv vänster. Dock förespråkar man långtgående inskränkningar i den enskilda sfären men utifrån andra normer/värderingar
• (3) Antidemokratiska
• (4) Internationalister, dock stödjer t.ex. både Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti en stat som Nordkorea där nationalismen är ett verktyg för de styrande
• (5) I huvudsak antirasistiskt men varierande grad av antisemetism förekommer

Slutsatsen är att begreppet vänster är relevant att använda.

Bland de så kallade högerextrema finns ett antal uttalat rasistiska organsiationer som t.ex. Svenska Motståndsrörelsen (SMR) som efterstävar ett "nordiskt rike". Utvärders dessa efter ovanstående punkter blir resultatet:

• (1) Är inte uttalat för fri ekonomi. SMR betcknar sig i detta perspektiv som socialistiskt
• (2) Långt ifrån den kristna västerländska tradtionen med dess medmänsklighet
• (3) Antidemokratiska
• (4) Utpräglade nationalister
• (5) Utpräglat rasistiskt

Slutsatsen är att begreppet höger inte är relevant att använda.

Kommunistledare Ohlys demokratiföraktande vänner

I DN, http://www.dn.se/sthlm/valarbetare-misshandlades-i-skarholmen-1.872113, kan vi läsa om hur vänsterns demokratiföraktande huliganer burit sig riktigt illa åt. Vandalism och misshandel är vad som skett.

Det som är mycket anmärkningsvärt är att Vänsterpartiets studentorganisation, "Vänsterns Studentorgansiation", står bakom "Nätverket mot Rasism" som är den organisation som är direkt ansvarigt för misshandeln och vandalismen.

Att kommunsitledare Ohly har det svårt med de demokratiska grundprinciperna är ingen nyhet men det som åter är så svårt att förstå är hur socialdemokrater och miljpartister kunnat bjuda in till den nära alliansen med kommunistledare Ohlys ur demokratisk synvinkel mycket tviveaktiga parti.

Nu kräver demokratisk anständighet att partiledare Sahlin och språkrören Wetterstrand och Eriksson kraftigt agerar och deklarera sin avsky mot sin tilltänkte alliansbroders studentorganisation.

Det Lundby-Wedinska Spektaklet - Akt 2

Akt 2 i det Lundby-Wedinska Spektaklet verkar nu ta sin början. Ridån har gått upp, först I Expressen, och sedan i övriga delar av pressen.

Att den Lundby-Wedinska maken får följa med på lite "rajtan-tajtan" i Italien tillsammans med andra fackföreningspotentater är väl i sig inte så farligt. Att den Lundby-Wedinska maken får bo gratis i hustruns rum kan väl också vara något som finns inom förlåtelsens gräns och finns några oegenetligheter här lär våra nitiska skattemyndighetstjänstemän nogsamt reda ut detta.

Nej det är inte i detaljerna det anmärkningsvärda finns utan i hela händelsen. Åter visar Lundby-Wedin prov på den egenskap hon behärskar till fulländing - att säga ett och göra ett annat. Nämnda Lundby-Wedin och andra potentater inom fackföreningar och parti åker land och rike kring och fördömer företagsledare och andra för snyltande och utnyttjande av förmåner. Samtidigt utnyttjar man samma typ av förmåner själva.

Att hårt arbetande människor, fackföreningsledare och företagsledare, förenar nytta med nöje på detta sätt behöver i sig inte vara fel. Det kan vara dem väl unnat att få ägna några dagar under rekreation och reflektion - säker får man en och annan insikt av detta. Det som blir så fel är när de (s)-märkta potentaterna djupt kritiserar detta för att samtidigt ägna sig åt samma sak. Tala om hyckleri...

Sedan innebär det nu skedda att det Lundby-Wedinska omdömet allvarligt måste ifrågasättas. Med det Lundby-Wedinska spektaklets nyss genomlidna första akt borde hon nog ha ett bättre omdöme än att ännu en gång utsätta sig för denna typ av uppmärksamhet. Vore jag LO-medlem skulle jag nog ifrågasätta om en person med detta omdöme är lämplig att leda organisationen.

Kommunistledarens hyckleri

På SvD's hemsida redovisas idag några frågor som ställts till Lars Ohly:

"Kallar du dig fortfarande för kommunist?

– Det var ett misstag att göra det och skälet är att kommunismen som begrepp är så belastat att många människor förknippar det med diktatur och förtryck. Att då ta på sig att försöka ändra begreppets innebörd i människors ögon är en fullständigt omöjlig uppgift - särskilt för en partiledare. Jag insåg detta 2005, kanske lite väl sent. Sedan dess använder jag inte begreppet eftersom det leder tankarna fel."

Notera att Ohlys svar inte innebär att han tar avstånd från kommunismen utan att skälet till att han inte kallar sig kommunist är helt och hållet taktiskt. Lars Ohly är alltså en hycklare av stora mått.

Kommunistledare Ohlys uttalande är mycket anmärkningsvärt och borde få Mona Sahlin att tänka till. Det är uppenbart att socialdemokraterna håller på att förlora en egenskap man hittills haft, nämligen att hålla rent vänsterut mot de avskyväckande kommunistiska ideerna. Nu är man beredd att regera ihop med Ohly som inte tar avstånd från kommunismen som sådan.

Socialdemokraterna, och för den delen också miljöpartiet, måste förstå att man som demokratiska partier har ett ansvar för att hålla borta kommunismens dunkla krafter. Det är helt enkelt en fråga om demokratiskt renhållningsarbete.

Wanjas patetiska dag

Så fick då det Lundby-Wedinska spektaklet sin naturliga fortsättning. Aldrig någonsin har väl en LO-ordförande blivit utbuad på självaste Norra Bantorget en första maj. Minst sagt förödmjukande för Wanja Lundby-Wedin, hon som gör ett och säger ett annat.

Vidare nås vi av rapporter från skilda delar av landet där första majfirandet bojkottas av fackföreningar och andra. Detta är fullt förståligt. En hycklande LO-ordförande är nog inget som fackföreningarna önskar sig första maj. Följdriktigt har också minst ett trettiotal fackföreningsordförander krävt Lundby-Wedins avgång.

Överhuvudtaget verkar det röda första majfirandet varit ganska avslaget. Av inslagen i TV-nyheterna att dömma lät inte heller M. Sahlin särskilt övertygande i den miljardrullning hon propagerade för.

För en som ser på dagens första majfirande lite från sidan ger det hela ett något patetiskt intryck. Det röda flaggorna må stå för arbetarrörelsens tradition men samtidigt finns det många i vårt land som i andra länder fått erfara kommunistiskt förtryck och för dessa väcker de röda flaggorna helt andra associationer.

Kommunistledarens första maj tal

Enligt rapporter i pressen, bl.a. SvD, gick kommunistledare Ohly till attack mot sina tilltänkta regeringskollegor socialdemokraterna. Bland annat tycks kritiken ha gällt en så fundamental fråga som pensionssystemen.

Kommunistledare Ohlys tal visar med all tydlig önskvärdhet att den rödgröna sörjans allians saknar all trovärdighet som ett regeringsalternativ. Tidigare i veckan har oenigheten kommit i dagen när den rödgröna sörjans partier presenterade sina budgetalternativ. Kommunistpartiet vill givetvis höja inkomstskatterna, socialdemokraterna vet i vanlig ordning inte hur de vill ha det medan miljöpartiet säger nej. Hur i all världen tror man att man kan skapa någon trovärdighet med ett sådant agerande?

Om kommunistpartiet och socialdemokraterna inte ens på första maj, som skall anses som de rödas klang och jubelföreställning, kan uppvisa bättre enighet ja då kan det inte förväntas att det någonsin kommer att ske.

De rödgrönas alternativ

I SvD idag stå det att läsa om den rödgröna alliansen budget alternativ.

Som väntat har man inget gemensamt förslag. Det som istället visar sig är stora oenigheter dels kring hur krisen skall hanteras och dels kring skattepolitiken där den rödgröna geggan verkar vara alldeles ovanligt slafsig.

Om dessa partier inte ens kan komma överens i opposition, när man vet att det inte finns någon risk för att politiken skall genomföras, hur skall man då komma överens i regeringsställning där man måste stå för sin politik?

Vi befinner oss mitt uppe i en av de värsta kriserna i modern tid. I en sådan situation krävs ansvarstagande. De rödgrönas splittrade agerande i denna situation kan inte betecknas som något annat än ett totalt fiasko. De rödgröna har absolut ingen trovärdighet.

Det rödgröna träsket

Den senaste opinionsundersökningen bekräftar den trend som pågått allt sedan socialdemokraterna skapade sin rödgröna allians ihop med vänsterpartiet.

Denna rödgröna allians kan liknas vid ett träsk. I kanterna finns förvisso fast mark att stå på bestående av den i princip enda helt gemensamma åsikten, nämligen att vår nuvarande alliansregering är förfärlig och att den till varje pris måste ersättas vid nästa val.

Rör man sig sedan ut i träsket kommer gungflyn. Denna består i att man vitt och brett lovar att miljarderna skall rulla för allt möjligt och omöjligt. Något ansvar eller någon omtanke om statens finanser i denna gungfly finns inte.

Efter gungflyn kommer sedan den rödgröna sörjan eller geggan. Här bubblar de olika åsikterna upp ur underjorden. Det kan gälla hur den ökande skatten skall tas ut (...för ett är säkert högre skatter blir det), vad som är mest klimatvänligt och om och i så fall vilka bidrag som skall höjas.

Utanför den rödgröna sörjan eller geggan ligger så det bottenlösa träsket. Här finns frågor där oenigheten är total. Det kan gälla EU där vänsterpartiet alljämt är starka motståndare. I detta bottenlösa träsk finns också skolpolitiken där miljöpartiet har en positiv syn på friskolor medan vänsterpartiet är rabiata motståndare. Här finns också synen på hela vårt ekonomiska system där kommunister i vänsterpartiet skall samsas med miljöparti och socialdemokraternas högerflygel som trots allt är för marknadsekonomiska lösningar, om än i starkt reglerad form.

Det är alldeles uppenbart att det är detta träsk väljarna ser. Någon regeringsduglighet står inte att finna i detta. Om man lyckas hoppa sig igenom gungflyet och klafsa sig igenom den rödgröna sörjan eller geggan väntar ändå drunkningen i det bottenlösa träskets mitt.

Nu är det lätt att som vän av vår regerande Allians gripas av övermod och näst intill tro att segern är vunnen. Dock övermod är alltid farligt och segern är långt ifrån vunnen. Ett naturligt nästa steg vore att bilda en valallians. På detta sätt skulle det gemensamma ansvarstagandet ytterligare befästas samtidigit som kontrasten till den rödgröna alliansen skulle öka.

Kommunistiska dumheter

Vänsterpartiet föreslår nu 12 års skolplikt. Man kan fundera över varför detta är så viktigt när redan uppåt 99 procent går vidare till gymnasiet. Kan det inte vara så att denna kvarvarande enda procent av olika skäl kanske varken vill eller har behov av att gå gymnasiet?

Dock, för vänsterpartiet, kommunismens arvtagare, är likformigheten in i minsta detalj oerhört viktig. Här får ingen avvika här skall all följa mönstret. Det är precis enligt de teorier som tillämpats där kommunismen fått verka.

För kommunismen är tvång en metod och då är det helt följdriktigt att kommunismens svenska företrädare i form av vänsterpartiet också propagerar för denna metod.

Monas utförsåkning

En ny undersökning i Aftonbladet ger vid handen att Mona Sahlin fortsätter att med en rasande fart tappa i förtroende. Förtroendet är nu 27 procent (minus 9 procent sedan föregående mätning) och det är endast kommunistledare Ohly som har lägre förtroende.

Det få kommer ihåg i debatten är att Mona Sahlin redan i mitten på 90-talet, när efterträdare skulle utses efter Ingvar Carlsson, av olika skäl valdes bort och ansågs olämplig. Detta var dock glömt när det blev dags för efterträdare efter Göran Persson. Men märk väl att Mona Sahlin var en "föredetting" redan när hon utsågs till partiledare. Idag är den positiva energi som Mona Sahlin utstrålade i yngre dagar helt bortblåst. Allra tydligast framstår detta när hon skall tala om och debattera ekonomi då hennes framförande verkar hel oengagerat. I senaste debatten med Statsministern talade hon, åtminstone i debattens ekonomiska passager, entonigt och nästan stakade sig. Här fanns inget glödande enagemang.

Det vi nu ser ett prov på är hur riskablet det är att utse en "föredetting". Mona har säkert sina kvaliteter men dessa finns inte inom yrkeskrået oppositionsledare och än mindre i yrkesskrået statsminster.

Sedan kan man ju som varm vän av Alliansen bara glädja sig för varje dag som Mona Sahlin sitter kvar då detta på inget sätt minskar chanserna för en lyckosm utgång även av nästa val.

Äktenskapet mellan (s) och LO

En stilla förhoppning är att det pågående spektaklet kring Vanja Lundby-Wedin får till följd att den djupa relationen mellan socialdemokraterna och LO upplöses. Hade denna skiljsmässa varit avklarad hade ju Mona Sahlin och hennes vänner i den socialdemokratiska ledningen inte på samma sätt som nu direkt kunnat relateras till LO-ordförandens tvivelaktiga eskapader.

Enligt LO's egen valanalys röstade 58 procent av LO-medlemmarma på socialdemokraterna i senaste valet. Detta innebär att 42 procent av LO-medlemmarna röstade på något annat parti. Ändå tvingas alla genom medlemsavgifter stödja socialdemokraternas valkampanjer. Ur ett demokratiskt perspektive är detta mycket tvivelaktigt i synnerhet som vi har ett regelsystem på arbetsmarknaden baserat på kollektivavtal som ger facket roller som i praktiken förutsätter att alla är medlemmar av facket. Vi vet också hur omhuldade kollektivavtalen är vilket är mer visar på absurditeten i den nära relationen mellan socialdemokrater och LO.

Det fanns en tid då LO hade oförskämdheten att kollektivansluta medlemmar till socialdemokraterna utan att individerna tillfrågades. Denna tid är lyckligtvis förbi men nu är det dags att ta nästa steg nämligen att bryta de korrupta banden mellan LO och socialdemokratin.

Om vi skall ha en stark fackföreningsrörelse och om vi skall behålla en modell där kollektivavtal är en fundamental del av villkoren på arbetsmarknaden ja då måste vi ha en fri fackföreningsrörelse.

Paniken sprider sig

Att socialdemokraterna är djup skakade framgår av den senaste utvecklingen i det Lundby-Wedinska spektaklet. Wanja Lundby-Wedin uppmanas av sin partiordförande att lämna diverse styrelser varpå ett telefonmöte prompt inkallas där styrelseavhoppen tillkännages.

Visst är det absurt hur den så kallade fackliga-politiska samverkan fungerar. En fackföreningsrörelse, i form av LO, som i teorin skall vara till för alla och oberoende av partitillhörighet, tar uttryckliga order från det parti man är så kopplat till. Säkert hade likväl det omvända kunna ha skett om det istället varit partiordförande Sahlin som gjort bort sig. Här finns en symbios som ur ett rent demokratiskt perspektiv är oerhört tveksam.

Man undrar vad nästa akt i det Lundby-Wedinska spektaklet kommer att innehålla....

Monas bekymmer

Dagens opinionsmätning är knappast någon roande läsning för (s)-partiledare Sahlin. Raset är nu så totalt att det lär sända kalla kårar genom (s)-partiledarens ryggrad. Partiet får dryga 30 procent och partiledaren själv får ett förtroende på rekordlåga 20 procent. Nu är socialdemokraterna, trots den värsta krisen i mannaminne, inte ens största parti. Kriser av det slag som nu pågår borde innebära stora möjligheter för oppositionen men just nu verkar det ändå gå fullständigt fel.

Nu skall man ha klart för sig att opinionsmätningar är just mätningar och inga val. Att ta ut segern i förskott skulle därför vara ett allvarligt misstag. Dock trenden som sådan är tydlig och intressant och otvivelaktigt är att den ger alla oss som tror på Allianansens förmåga inspiration inför framtiden.

En förklaring är givetvis att väljarna är bra mycket mer intelligenta än vad retorik-arkitekterna bakom den rödgröna rörans allians insett. Även om man inte skyller den globala krisen som sådan på Alliansen så tycks man ändå på allvar mena att alla dess svenska effekter är Alliansens fel. Hade bara miljarderna fått rulla hade vi inte sett av någon kris är det intryck man får när man lyssnar på företrädarna för den rödgröna rörans allians. Argumentationen är så ihålig att den genomskådas av de flesta varför hela agerandet framstår som högst patetiskt.

Ytterligare en förklaring är att socialdemokraterna idag har den svagaste ledning som man någonsin haft, Mona Sahlin talar entonigt och utan engagemang i debatter mot Statsministern, partisekreterare Baylan sprider ogenomtänkta uttalanden ifrån sig vid fel tidpunkt och ekonomitalesman Östros, gläfser som en hund på allt vad Alliansen gör eller inte gör och framstår därför allt mer som en fullfjädrad politruck.

Slutligen spelar givetvis spektaklet kring Wanja Lundby-Wedin, ledamot av socialdemokraternas högsta ledning, en stor roll i det just nu pågående eländet. Genom sitt beslut att sitta kvar har hon för lång tid framåt blockerat all form av argumentation som försöker få vänsterblocket att framstå som mer morliskt framstående.

Spektaklet utvidgas

LO-mannen Erland Olausson, han som var med i AMF styrelses ersättningskommitte och fick till det beramde pensionsavtalet vars villkor Wanja Lundby-Wedin inte hade en aning om , verkar nu själv vara på väg in i ett blåsväder.

Högst densamme Olausson höjer sin lön med 32000 kr 6 månader innan han går i pension (vid 60 år ålder). Hela löneökningen tas med vid pensionsberäkningen. Konstruktionen har godkänt av LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin. Förklaringsmodellen är att Olausson går tillbaka till en gammal tjänst som chefsjurist och måhända ligger det något i detta. Kommunistledare Ohly verkar dock inte lika övertygad om detta om man får tro den kommentar som ges i dagens Expressen.

Hur det än är med själva sakfrågan är det ytterligare ett tecken på att LO, i likhet med många andra "laborerar" med modeller kring löner och pensionsvillkor. Det är detta som är hela kärnan i problematiken, vitt och brett skall andra kritiseras medan man själva säger sig ha alldeles torrt på fötterna. Nu visas det gång på gång att LO inte alls lever som man lär utan säger ett och gör ett annat.

Inte är det konstigt att det mullrar ute i stugorna.

Vänsterns vandaler

På det pågående G20-mötet går som vanligt vänsterns vandaler bärsärkagång.

En sak är väl om man har andra åsikter och på olika fredliga sätt ger uttryck för detta. Att gå fram med skadegörelse, stenkastning och falskkastning är något helt annat. Detta visar bara hur djupt demokratiföraktande dessa vänsterns vandaler är.

Av någon outgrundlig anledning anser man inte att världens ledare, de flesta av dem demokratiskt valda, skall få träffas. I en kris som denna är det viktigare än någonsin att världens ledare träffas och samtalar. Men inte, denna självklara rättighet ställer inte detta gatans röda gangstergäng upp på. Vad man har att komma med själva står dock skrivit i stjärnorna. Om man till äventyrs har något mer konkret budskap än att sprida bråk och vandalism blockerar man effektivt detta själva genom att se till att våldet ges all fokus.

Denna demokratiföraktande extremvänster är i sanning värd all avsky.

Spektaklet tar inte slut

Utifrån strategin att anfall är bästa försvar framhärdar Wanja Lundby-Wedin i att hon bilvit grundlurad. Detta håller dock inte. Hon har medvetet skrivit på årsredovisningar där ersättningsnivåerna tydlig framgått.

Varför reagerar hon först nu på detta och inte tidigare?

Sanningen är att hon precis som alla andra inblandade i detta spektakel blivt fartblind och inte brytt sig. Det hade varit mycket klädsammare att erkänna detta än att nu försöka "snacka" sig ur problemet vilket inte kommer att hålla i längden.

Dock, spektaklet fortsätter och kommer att hålla på ett bra tag då det sannolikt också kommer att leda till juridiska processer.

Wanja Lundby-Wedin leker med elden och tar en stor risk genom att på detta sätt förlänga lidandet. Hur som helst som vän av Alliansen är det bara att tacka och ta emot att en av de verkliga topprna i socialdemokraternas verkställande utskott kommer att vara "skadeskjuten" inom överskådlig tid.

Politrucken

I TV's agenda framträdde socialdemokraternas ekonomitalesman Östros för att ge sin syn på det pågående spektaklet. Intrycket av framträdandet är att Östros framstår som en sann politruck utsänd att försöka försvara socialdemokraterna i det pågående gatloppet. I ena meningen är han kritisk Wanja Lundby-Wedin och i den andra uttalar han sin respekt. På varje fråga försöker han slingra sig och få fokus på något annat.

Patetiskt är också försöken att i välskräddad kostym och korrekt knuten matchande slips försöka framstå som en genuin arbetare. Hur i all sin dar tror Östros att han ska få någon som helst trovärdighet?

Efter en genuin avrättning i from av kommentarer från Göran Greider småler Östros och försäkrar med klar stämma att den socialdemokratiska ideologiska kompassen ligger fast.

Alliansen är att gratulera som har politruck Östros som motståndare. Göran Greider utryckte något om att det nog försvann 2% i opinionsundersökningarna efter Östros undanglidande svar och nog kan det ligga något i detta.

Bonus och rörlig lön

På något sätt har hela hanteringen kring bonusar och förmåner fullständigt spårat ur. Grundproblemet tycks vara att inga eller ganska måttliga prestationskrav kopplats till bonusar och förmåner. Istället har det blivit något som bara adderas till. Följden har blivit ett system som, med rätta, av många betraktas som oskäligt och korrupt. Detta har i sin tur svärtat ned hela grundidén med bonusar, nämligen att det ska tjäna som ett incitament och en sporre att göra extraordinära insatser. Det finns trots allt värden i incitamentssystem som nu, genom dess förfelade och urspårade användning, inom överskådlig tid kommer att vara svårt att dra nytta av.

Om man istället anammar ett tankesätt där lönen för de högsta befattningshavarna delas upp i två delar, en fast och en rörlig, och där den rörliga delen endast erhålls om de ekonomiska målen nås, kan en mer hållbar ersättningsmodell skapas.

Man kan göra tankeexperimentet att den totala ersättningsnivån sätts till de fasta löner som finns idag (vilket för vederbörande personer inte alls är några låga nivåer) och att sedan denna nivå delas upp i två delar, en fast och en rörlig. Så länge det bekymmersamma läget inom ekonomin varar kommer detta de facto leda till lägre löner för många höga befattningshavare. Samtidigt skulle detta vara ett sätt för näringslivet att ta tillbaka förlorad respekt och visa ansvar på samma sätt som t.ex. Metall gör genom det avtal som nyligen slutits.

Spektaklet fortsätter

Så har då Mona Sahlin tagit bladet från munnen och säger sig stödja LO-ordförande Lundby-Wedin.

Hade det nu varit så att Wanja Lundby-Wedins agerande i AMF styrelsen varit en lapsus och hon vid något enstaka tillfälla haft dåligt med tid att läsa skulle detta ha varit, om inte godtagbart, men ändå förståligt. Det LO-ordföranden nu gjort är att år efter år skriva på en årsredovsining där de kritiserade beloppen varit öppet redovisade. Det finns ingen bortförklaring i världen med vilken LO-ordföranden kan påstå att hon inte varit fullt medveten om och accepterat beloppen. Det följer helt och hållet mönstret att säga ett och göra ett annat.

Detta senaste spektakel började då de rödgröna alliansarna, förmodligen i ett desperat försök att vända den allt djupare vågdalen i opinionssiffrorna, nyligen försökt att göra stor sak av bonusar och pensionsvillkor. Nye partisekreteraren skickades till TV's Agenda för att värma upp opinionen samtidigt som en "klang och jubelföreställning" planerades i riksdagen. Så kom då katastrofen, den egna rörelsens företrädare visade sig varken vara bättre eller sämre än det så kritiserade näringslivet. Därefter har i princip allt gått fel och riksdagsdebatten blev en patetisk tillställning där man knappast själva kan ha trott på de teorier som framfördes.

I detta läge kanske man kan tycka att det varit klokt att på snabbast möjliga sätt göra slut på eländet och låta Wanja Lundby-Wedin avgå. Men nej då, här skall tas strid och partiordförande Sahlin ställer upp till försvar. Nytt bränsle tillförs debatten och retar än mer den egna vänsterflygeln där känslorna snart passerat kokpunkten vilket en TV-debatt med Janne Josefsson häromkvällen tydligt visade.

Hade det inte varit för att den rödgröna alliansen faktiskt kan komma att bilda regering efter nästa val (även om det just nu ser lite dystert ut för de som är lagda åt det hållet) hade man som betraktare från sidan kunna betrakta detta spektakel med ett roat leende. Dock, det man inser är att det är en statsministerkandidat som åter visar prov på total avsaknad av politisk fingertoppskänsla och samtidigt ger uttryck för ett ledarskap som är i det närmaste obefintligt. En sådan person har inte förutsättningen att klara av statsministerämbetet.

Sedan kan man väl som en tillskyndare av borgerlig valseger även nästa gång vara glad över att LO-ordföranden stannar och effektivt hindrar alla rödgröna alliansare att försöka framstå som mer "moraliskt högtstående" än vi "vanliga dödliga".

Socialdemokratisk förnyelse

Så har då äntligen kommunistledare Ohly fått en belöning för att han gjort vissa smärre eftergifter och fått komma in i det rödgröna finrummet. Idag kan vi läsa om hur partiledare Sahlin och ekonomitalesman Östros lovar höjda skatter om man kommer till makten. Här skall det bli fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. "De rika", vilka nu det är, skall begävas med höjda inkomstskatter. Huruvida senaste steget i jobbskatteavdraget skall får vara kvar eller inte vill man inte uttala sig om utan ber att få återkomma med till hösten. Här skall minsann ingen tro att man går fri från skattechocker.


När partiledare Sahlin tillträdde lovade hon förnyelse. Det hon nu uppvisar prov på är den högskattepolitik som grundlades på 60-talet av Gunnar Sträng. Denna politik kom sedan att urarta allt mer och innebar i sina extermer 102%-iga skatter ("Pomeripossaeffekten"). Vad som hände var att kapital och kapitalägare drevs ur landet. De orimliga inkomstskatterna lade grunden till det omfattande "svartjobbandet" vars effekter vi aldrig kommit ur. Hur många jobb denna huvudlösa politik drev ut ur landet är svårt att överblicka men det rör sig om ett mycket stort antal. Så var det alltså med den förnyelsen.

Dock verkar inte glädjen vara odelad i det rödgröna lägret där visst mummel hörs från mijlöpartiet som helt uppenbart i detta sammanhang förstår grundläggande ekonomiska samband. Det är ju mer kapital och mer kapitalägare vi vill ha in i landet så att de kan investera och inte mindre. Rent statskasse-ekonomiskt finns det inte heller några större belopp att hämta från dessa huvudlösa skatter som kommer att vara kontraproduktiva.

Att föreslå konfiskativa skatter, vilket förmögenhetsskatten är ett exempel på, är givetvis något som tilltalar kommunistledare Ohly. I dennes kommunistiska ideologier, som högst den samme Ohly aldrig tagit klart avtånd ifrån, är konfiskation ett verktyg och medel som också är ett självändamål. Intressant är att notera att Östros pekar på "fördelningspolitik" vilket ibland är en omskrivning av just konfiskation. Att betala skatt på redan beskattade pengar, vilket sker i förmögenhetsskatten, är konfiskation och inget annat. Märk väl att det redan finns kapitalskatter som beskattar avkastningen vilket borde vara tillfyllest.

Att en rödgrön allians skulle leda vårt land i fördärvet är det ingen som helst tvekan om. Det är verligen upprörande att Mona Sahlins tal om förnyelse bytts ut mot följsamhet mot kommunistledare Ohlys värderingar och detta är något som klart måste tydliggöras.

Wanjas beslut

Enligt uppgifter i Svenska Dagbladet tycks Wanja Lundby-Wedin nu bestämt sig för att sitta kvar. "Det vore fegt att avgå" är det skäl som LO-ordföranden anför.

Som borgerligt sinnad väljare och som vän av vår styrande Allians måste man givetvis vara tacksam för Wanja Lundby-Wedins beslut. Att en ledamot av socialdemokraternas verkställande utskott har ett så utomordentligt dåligt omdöme är häpnadsväckande. Socialdemokraternas möjlighet att med trovärdighet kritisera, när man säger ett och gör ett annat, kommer givetvis att vara starkt begränsad så länge LO-ordföranden sitter kvar i socialdemokraternas högsta operativt stryrande organ.

Fortfarande tycks det också vara pinsamt tyst från partiordförande Sahlin. Åter ett bevis på den totala avsaknad av ledarskap som kännetecknar socialdemokraternas topp.

Monas tystnad

Det är betecknande att Mona Sahlin just nu är helt tyst i debatten kring bonusarna. Till debatten i riksdagen skickas först den tredje nivåns företrädare, alltså varken partiledaren eller den aktuella talesmannen Thomas Östros som tidigare varit så vältalig i den aktuella frågan.

Sanningen är att socialdemokraterna åter gjort bort sig på det allra grövsta sättet. Åter säger man ett och gör ett annat. Ledarskap och ansvartagande är helt uppenbart fullständigt obefintliga begrepp för socialdemokratins ledning. Samma ledning som i nästa val säger sig vilja ha förtroendet att leda vårt land.

Aldrig har socialdemokraternas ledarskap varit så inkompetent, blekt och obefintligt som nu. När det blåser försöker man krypa undan. Dock, var så säkra, väljarna kommer att komma ihåg detta även efter det att stormen mojnat.

Wanjas spektakel

En sak måste man beundra Wanja Lundby-Wedin för, hon är inte rädd för självplågeri.

År ut och år in har hon suttit i AMF's styrelse. Varje år har hon plikttroget skrivit under årsredovisningen som med "millimeternogranhet" anger lön och pensionsavsättningar för VD. Samma Wanja Lundby-Wedin försöker nu påstå att hon blivit lurad och förd bakom ljuset. Hur tror hon att hon kan få någon som helst trovärdighet i detta?

I motsats till detta lägger regeringen fram ett klokt förslag kring statliga bonusar. I intervjuer förklarar statsministern att man tagit lärdomar av det som skett i finanskrisens spår och därför kommit fram till att ändringar måste göras. Så talar endast en erfaren statsman som inte är rädd att erkänna misstag utan som ständigt är beredd att ompröva för landets bästa.

Kontrasten mellan ledamoten av socialdemokraternas verkställande utskott, LO ordförande Wanja Lundby-Wedin och vår kloke och eftertänksamme statsminister är enorm.

Socialdemokrater har en förmåga att säga ett och göra ett annat som säger oerhört mycket om detta parti och dess syn på politik. Det skedda stärker ytterligare Alliansen vilket är att välkomna.