Bonus och rörlig lön

På något sätt har hela hanteringen kring bonusar och förmåner fullständigt spårat ur. Grundproblemet tycks vara att inga eller ganska måttliga prestationskrav kopplats till bonusar och förmåner. Istället har det blivit något som bara adderas till. Följden har blivit ett system som, med rätta, av många betraktas som oskäligt och korrupt. Detta har i sin tur svärtat ned hela grundidén med bonusar, nämligen att det ska tjäna som ett incitament och en sporre att göra extraordinära insatser. Det finns trots allt värden i incitamentssystem som nu, genom dess förfelade och urspårade användning, inom överskådlig tid kommer att vara svårt att dra nytta av.

Om man istället anammar ett tankesätt där lönen för de högsta befattningshavarna delas upp i två delar, en fast och en rörlig, och där den rörliga delen endast erhålls om de ekonomiska målen nås, kan en mer hållbar ersättningsmodell skapas.

Man kan göra tankeexperimentet att den totala ersättningsnivån sätts till de fasta löner som finns idag (vilket för vederbörande personer inte alls är några låga nivåer) och att sedan denna nivå delas upp i två delar, en fast och en rörlig. Så länge det bekymmersamma läget inom ekonomin varar kommer detta de facto leda till lägre löner för många höga befattningshavare. Samtidigt skulle detta vara ett sätt för näringslivet att ta tillbaka förlorad respekt och visa ansvar på samma sätt som t.ex. Metall gör genom det avtal som nyligen slutits.