Om höger och vänster

De flesta har en förmåga att placera in allt "politiskt" på en höger-vänsterskalan. En följd av detta är att vi ofta talar om höger- respektive vänsterextremism. Synar man detta närmare fungerar denna kategorisering inte alls.

Ursprungligen uppstod kategoriseringen i den franska nationalförsamlingen i samband med franska revolutionen. De mer radikala som ville förändra samhället satt till vänster (notera att häri även ingick anhängare av konstitionell monarki) medan de som på olika sätt ville hålla fast vid det gamla systemet satt till höger. Ursprungligen är såldes skalan ett mått på förändringsbenägenhet.

Om man idag ska beskriva politikens dimensioner är det hopplöst att fullt ut göra detta på en enda skala. Det finns flera sätt att beskriva på, men ett sätt skulle kunna vara att utgår från följande dimensioner:

• (1) Enskild respektive offentlig sfär - ekonomi. Ena ytterligheten är en totalt fri ekonomi (inga regleringar, enskilt ägande) och den andra ytterlighetenär här totalt central styrning (planekonomi och ägande underkastat det allmänna) .
• (2) Enskild respektive enskild sfär - normer/värderingar. Ena ytterligheten är att samhället har ett ansvar att förvalta och föra vidare samhällets traditionella värderingar (i västerlandet den kristna tradtionen) medan den andra ytterligheten inte inte ser normer/värderingar som samhällets ansvar.
• (3) Demokrati som verktyg för offentligt beslutsfattande. Ena ytterligheten här är en väletablerad demokrati med väl fungerande mänskliga fri- och rättigheter medan den andra ytterligheten är en diktatur med obefintliga mänskliga fri- och rättigheter. I detta ingår också långtgående skydd för minoriteten.
• (4) Nationalism. Ena ytterligheten är att stater organiseras son "nationalstater" där befolkningsgruppen/etniciteten är det sammanhållande medan den andra ytterligheten är stater som överhuvudtaget inte lägger någon som helst vikt kring befolkningsgrupper/etnicitet. Nationalism behöver inte vara kopplat till rasism.
• (5) Rasism. Ena ytterligheten är att olika "mänskliga raser" tilldelas egenskaper där vissa raser anses överlägsna andra medan den andra ytterligheten är att man inte lägger någon som helst vikt vid "mänsklig ras".

Om man utifrån ovanstående funderar över vad som är höger-vänster är det egentligen bara (1) någorlunda enkelt låter sig placeras på den traditionella höger-vänsterskalan.

Punkten (2) är inte okomplicerad då även socialistiska/kommunistiska samhällen anser det vara samhällets sak att styra normer/värderingar. Skillnaden, som kan göras utifrån ett höger-vänster perspektiv, gäller snarare vilka normer/värderingar som samhället skall styra.

Hållningen till demokrati kan inte placeras på höger-vänsterskalan. Historen har varit full av kommunistiska/socialistiska diktaturer (Sovjet, Östeuropa, Kina, Kuba, Nordkorea, m.m) likväl som det funnits diktaturer (Spanien, Chile, Argentina) som omfattats av relativt fria ekonomiska system utifrån punkten (1).

Även nationlism, punkten (4), är vansklig att placera på höger-vänsterskalan då ett i historien är ett vanligt fenomen att fokusera på nationalism i tider av kris (ett exempel på detta är Sovjet och dess fokus på "det stora fosterländska kriget" vars omhuldande tagits över av nuvarande regim i Ryssland). Vidare har nationalism och nationalstat även varit viktiga i stater som traditionellt placeras till höger.

Punkten (5), rasism, har inte heller den något att göra med den traditionella höger-vänsterskalan. Mest utpräglad var denna i Hitlers Tyskland men den har också i olika former förekommit i andra länder om än utifrån andra utgångspunkter.

Ställs nu ovanstående diskussion i relation till det som i debatten betecknas som höger- vänsterextremism kan följande reflektioner göras.

Bland de så kallade vänsterextrema finns antidemokratiska socialistiska/kommunistiska organisationer. Dessa kan indelas i en direkt våldsanvänande del och en del som principellt inte avsäger sig våldet men som kanske inte använder det i det dagliga. I den förstnämnda delen återfinns t.ex. den så kallade autonoma vänstern (Antifacistisk Aktion AFA och Revolutionära Fronten) och i den andra delen t.ex. Kommunistiska Partiet (f.d. KPML(r)) och Sveriges Kommunistiska Parti. Utvärders dessa efter ovanstående punkter blir resultatet:

• (1) Uppfyller traditionella vänsterdefinitionen
• (2) Emot samhällets ansvar för förvaltning av västerlandets kristna tradition och utifrån detta perspektiv vänster. Dock förespråkar man långtgående inskränkningar i den enskilda sfären men utifrån andra normer/värderingar
• (3) Antidemokratiska
• (4) Internationalister, dock stödjer t.ex. både Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti en stat som Nordkorea där nationalismen är ett verktyg för de styrande
• (5) I huvudsak antirasistiskt men varierande grad av antisemetism förekommer

Slutsatsen är att begreppet vänster är relevant att använda.

Bland de så kallade högerextrema finns ett antal uttalat rasistiska organsiationer som t.ex. Svenska Motståndsrörelsen (SMR) som efterstävar ett "nordiskt rike". Utvärders dessa efter ovanstående punkter blir resultatet:

• (1) Är inte uttalat för fri ekonomi. SMR betcknar sig i detta perspektiv som socialistiskt
• (2) Långt ifrån den kristna västerländska tradtionen med dess medmänsklighet
• (3) Antidemokratiska
• (4) Utpräglade nationalister
• (5) Utpräglat rasistiskt

Slutsatsen är att begreppet höger inte är relevant att använda.

Kommunistledare Ohlys demokratiföraktande vänner

I DN, http://www.dn.se/sthlm/valarbetare-misshandlades-i-skarholmen-1.872113, kan vi läsa om hur vänsterns demokratiföraktande huliganer burit sig riktigt illa åt. Vandalism och misshandel är vad som skett.

Det som är mycket anmärkningsvärt är att Vänsterpartiets studentorganisation, "Vänsterns Studentorgansiation", står bakom "Nätverket mot Rasism" som är den organisation som är direkt ansvarigt för misshandeln och vandalismen.

Att kommunsitledare Ohly har det svårt med de demokratiska grundprinciperna är ingen nyhet men det som åter är så svårt att förstå är hur socialdemokrater och miljpartister kunnat bjuda in till den nära alliansen med kommunistledare Ohlys ur demokratisk synvinkel mycket tviveaktiga parti.

Nu kräver demokratisk anständighet att partiledare Sahlin och språkrören Wetterstrand och Eriksson kraftigt agerar och deklarera sin avsky mot sin tilltänkte alliansbroders studentorganisation.

Det Lundby-Wedinska Spektaklet - Akt 2

Akt 2 i det Lundby-Wedinska Spektaklet verkar nu ta sin början. Ridån har gått upp, först I Expressen, och sedan i övriga delar av pressen.

Att den Lundby-Wedinska maken får följa med på lite "rajtan-tajtan" i Italien tillsammans med andra fackföreningspotentater är väl i sig inte så farligt. Att den Lundby-Wedinska maken får bo gratis i hustruns rum kan väl också vara något som finns inom förlåtelsens gräns och finns några oegenetligheter här lär våra nitiska skattemyndighetstjänstemän nogsamt reda ut detta.

Nej det är inte i detaljerna det anmärkningsvärda finns utan i hela händelsen. Åter visar Lundby-Wedin prov på den egenskap hon behärskar till fulländing - att säga ett och göra ett annat. Nämnda Lundby-Wedin och andra potentater inom fackföreningar och parti åker land och rike kring och fördömer företagsledare och andra för snyltande och utnyttjande av förmåner. Samtidigt utnyttjar man samma typ av förmåner själva.

Att hårt arbetande människor, fackföreningsledare och företagsledare, förenar nytta med nöje på detta sätt behöver i sig inte vara fel. Det kan vara dem väl unnat att få ägna några dagar under rekreation och reflektion - säker får man en och annan insikt av detta. Det som blir så fel är när de (s)-märkta potentaterna djupt kritiserar detta för att samtidigt ägna sig åt samma sak. Tala om hyckleri...

Sedan innebär det nu skedda att det Lundby-Wedinska omdömet allvarligt måste ifrågasättas. Med det Lundby-Wedinska spektaklets nyss genomlidna första akt borde hon nog ha ett bättre omdöme än att ännu en gång utsätta sig för denna typ av uppmärksamhet. Vore jag LO-medlem skulle jag nog ifrågasätta om en person med detta omdöme är lämplig att leda organisationen.

Kommunistledarens hyckleri

På SvD's hemsida redovisas idag några frågor som ställts till Lars Ohly:

"Kallar du dig fortfarande för kommunist?

– Det var ett misstag att göra det och skälet är att kommunismen som begrepp är så belastat att många människor förknippar det med diktatur och förtryck. Att då ta på sig att försöka ändra begreppets innebörd i människors ögon är en fullständigt omöjlig uppgift - särskilt för en partiledare. Jag insåg detta 2005, kanske lite väl sent. Sedan dess använder jag inte begreppet eftersom det leder tankarna fel."

Notera att Ohlys svar inte innebär att han tar avstånd från kommunismen utan att skälet till att han inte kallar sig kommunist är helt och hållet taktiskt. Lars Ohly är alltså en hycklare av stora mått.

Kommunistledare Ohlys uttalande är mycket anmärkningsvärt och borde få Mona Sahlin att tänka till. Det är uppenbart att socialdemokraterna håller på att förlora en egenskap man hittills haft, nämligen att hålla rent vänsterut mot de avskyväckande kommunistiska ideerna. Nu är man beredd att regera ihop med Ohly som inte tar avstånd från kommunismen som sådan.

Socialdemokraterna, och för den delen också miljöpartiet, måste förstå att man som demokratiska partier har ett ansvar för att hålla borta kommunismens dunkla krafter. Det är helt enkelt en fråga om demokratiskt renhållningsarbete.

Wanjas patetiska dag

Så fick då det Lundby-Wedinska spektaklet sin naturliga fortsättning. Aldrig någonsin har väl en LO-ordförande blivit utbuad på självaste Norra Bantorget en första maj. Minst sagt förödmjukande för Wanja Lundby-Wedin, hon som gör ett och säger ett annat.

Vidare nås vi av rapporter från skilda delar av landet där första majfirandet bojkottas av fackföreningar och andra. Detta är fullt förståligt. En hycklande LO-ordförande är nog inget som fackföreningarna önskar sig första maj. Följdriktigt har också minst ett trettiotal fackföreningsordförander krävt Lundby-Wedins avgång.

Överhuvudtaget verkar det röda första majfirandet varit ganska avslaget. Av inslagen i TV-nyheterna att dömma lät inte heller M. Sahlin särskilt övertygande i den miljardrullning hon propagerade för.

För en som ser på dagens första majfirande lite från sidan ger det hela ett något patetiskt intryck. Det röda flaggorna må stå för arbetarrörelsens tradition men samtidigt finns det många i vårt land som i andra länder fått erfara kommunistiskt förtryck och för dessa väcker de röda flaggorna helt andra associationer.

Kommunistledarens första maj tal

Enligt rapporter i pressen, bl.a. SvD, gick kommunistledare Ohly till attack mot sina tilltänkta regeringskollegor socialdemokraterna. Bland annat tycks kritiken ha gällt en så fundamental fråga som pensionssystemen.

Kommunistledare Ohlys tal visar med all tydlig önskvärdhet att den rödgröna sörjans allians saknar all trovärdighet som ett regeringsalternativ. Tidigare i veckan har oenigheten kommit i dagen när den rödgröna sörjans partier presenterade sina budgetalternativ. Kommunistpartiet vill givetvis höja inkomstskatterna, socialdemokraterna vet i vanlig ordning inte hur de vill ha det medan miljöpartiet säger nej. Hur i all världen tror man att man kan skapa någon trovärdighet med ett sådant agerande?

Om kommunistpartiet och socialdemokraterna inte ens på första maj, som skall anses som de rödas klang och jubelföreställning, kan uppvisa bättre enighet ja då kan det inte förväntas att det någonsin kommer att ske.

De rödgrönas alternativ

I SvD idag stå det att läsa om den rödgröna alliansen budget alternativ.

Som väntat har man inget gemensamt förslag. Det som istället visar sig är stora oenigheter dels kring hur krisen skall hanteras och dels kring skattepolitiken där den rödgröna geggan verkar vara alldeles ovanligt slafsig.

Om dessa partier inte ens kan komma överens i opposition, när man vet att det inte finns någon risk för att politiken skall genomföras, hur skall man då komma överens i regeringsställning där man måste stå för sin politik?

Vi befinner oss mitt uppe i en av de värsta kriserna i modern tid. I en sådan situation krävs ansvarstagande. De rödgrönas splittrade agerande i denna situation kan inte betecknas som något annat än ett totalt fiasko. De rödgröna har absolut ingen trovärdighet.